Fagereds Pastorats Hembygdsförening
Gröna soa
I Steks(Bergs)hage vid allmänna vägen Ullared – Källsjö ligga två stora stenblock, som kallas Steks spökstenar.
Thy vid och mellan dem har de råkat ut för en spöksugga
– ett styggt räelse förståss – som gått där efter mörkret fallit på.Som Skräddare-Anders t ex.
Han bodde på gården Toften en bit söder om Stek.
Också hände det en kväll att han körde till Broholms kvarn efter mäld.
Då han var mellan de båda spökstenarna, trillade den översta säcken i vägen.
Gubben stannade oxarna och kastade på den igen.
Men han körde inte många steg innan säcken trillade av för andra gången.
Då blev gubben arg och kastade på säcken med sådan kraft att mjölet rök.
Rätt nu föll den av igen. ”Det var ormaty te säck”, mente Anders. Så kastade han på säcken för tredje gången
och när han nu kommit förbi den stora stenen var det slut på spektaklet.
Berättat av Oskar Andersson, Barkhult, Källsjö, född 1888.
Upptecknat av Gunnar Johansson, 1927.
Det var en karl som körde med ett lass potatis genom Steks hage en kväll,
men åt vilket håll han körde det hågar jag inte, men det var sättpotatis han hade.
Och de var i säckar. De lågo riktigt still innan de kom mitt för den första spökstenen.
Då var suggan eller spöket tillreds att riva säckarna i vägen. Gubben fick upp dem i vagnen igen
och körde så fort han kunde för att komma där ifrån, men rätt nu var vagnen tom igen.
Gubben svor då han kastade upp säckarna igen
– men då suggan ryckte ner dem för tredje gången fick de ligga tills nästa dag.
Berättat av Oskar Andersson, Barkhult, Källsjö, född 14/6 1887.
Upptecknat av Gunnar Johansson, 1927.
En gubbe hade kört ihjäl sig i Broholms lid – Och han spökade.
En skummen höstkväll på 1860-talet skulle jag och pappa, som bodde på Toften köra till Varberg.
I Stek eller Bergs hage ligger ett stenblock i väggropen som kallas ”den stora spökstenen”
– thy ett stycke åt norr ”ligger den lilla spökstenen”,
emedan den döde i skepnad av en sugga uppträdde vid dessa stenar och i liden,
till stort förfång för vägafolk.
När vi strax inpå stora spökstenen frågade jag: ”Vad är det för svart?!”
Thy det låg något tvärs över vägen vid stenen.
”Tig still, hele!!” svarte han mig. Också tog han en omväg kring stenen.
Efter en stund fick jag hand om tömmarna
för far skulle fram i Broholm, och tog en genväg – för de ville ha stadsbud.
Men i liden stannade hästen, och ville inte ta ett steg mer. ”Kanske något ormaty”,
tänkte jag och gick ur vagnen och fram till hästen – men jag begrep ingenting.
Då tog jag honom i huvudlaget och så länge jag ledde honom så gick han,
- men när jag tänkte åka så stannade han igen.
I detsamma kom en svart sugga med eld i ögonen upp i vagnen
och när hon kysste mig på kinden blev jag levande förskräckt
– hästen orolig och jag gav hals ty odjuret höll förresten på att stjälpa vagnen.
Då blev suggan förskräckt och hoppade i vägen och blev borta vid den ene spökstenen.
Sen har jag aldrig sett det spöket.
Berättat av Anders Svensson, Toften, Källsjö, född 1854.
Upptecknat av Gunnar Johansson, 1927.
Någon spöksugga har jag inte hört talas om, men spökstenen känner jag till.
Berättat Gunnar Carlsson Toften, Källsjö, ca 75 år. 2001.
